20

De senaste dagarna har mycket av min tankeförmåga gått åt till att tänka på att jag är 20 år. Det har liksom tagit över lite av de vanliga tankarna (men som fortfarande finns kvar såklart) så som:
"När har jag nästa rast?", "När kan jag äta nästa gång, och vad?", "Vad ska jag göra när jag kommer hem?", "Vad skulle jag säga till den och den personen om vi helt random stötte på varann just nu?", "Vad skulle jag säga på den eller den personens begravning om den helt knall och fall dog just idag?".

Istället för att tänka dessa otroligt givande och filosofiska sakerna så har jag alltså tänkt på min ålder. Alltså 20. Jag har aldrig tidigare reflekterat över min ålder.

När jag nu är 20 lämnar jag nu alltså socialgruppen "tonåring" och blir på pappret "vuxen". Denna kommer jag att tillhöra tills jag blir typ 65. Då tillhör man ioförsig fortfarande gruppen "vuxen", men man är även "Pensionär/gammal".

Jag måste alltså kunna umgås och socialisera mig men människor som är mellan 20 och 64 år gamla. Det känns väldigt jobbigt. Vad säger man till vuxna människor? Vad pratar man om? Hur går snacket?

Jag har inbillat mig att människor tycker att 20 är ett magiskt tal. Jag har mött mycket skratt och flin när min ålder fortfarande började på 1. Jag inbillar mig att så icke är fallet längre. De som är äldre än mig är fortfarande lika mycket äldre. Men det känns som att skäggiga 25+ män inte kommer skratta lika högt. Eller vafan vet jag vad som rör sig i sådana människors huvuden.

Nästa fråga är, när blir man egentligen kvinna? Jag hoppas att jag aldrig blir det. För det vore extremt obehagligt.